Gott självförtroende har jag nog alltid haft. Självkänslan har det däremot varit sämre med även om den blivit bättre med stigande ålder. Under lång tid trodde jag att orden självförtroende och självkänsla betydde samma sak men så är det inte. Jag hävdade under min ungdom alltid att jag hade dåligt självförtroende när det jag egentligen menade var självkänsla. Det är inte alltid så lätt med förståelse av ordens innebörd. Jag minns den aha-upplevelse jag fick när jag väl förstod vad de två orden betyder. Då först förstod jag att det var min självkänsla som var dålig och inte mitt självförtroende. Självförtroende är att ha stark tilltro till den egna personens förmåga att prestera. Självkänsla är medvetenhet om den egna personlighetens värde.
Min tro på min förmåga att prestera har det sällan varit fel på. Men jag har aldrig tyckt att jag dugt som person eftersom jag satte likhetstecken mellan att prestera bra och att vara bra. Att jag gjorde det under så lång tid beror förmodligen på att jag aldrig fick hör att jag var bra när jag var barn. Däremot hände det att jag fick beröm för att jag gjorde något bra. Men det var inte allt för ofta det heller. Vad jag tydligt minns är hur ofta jag fick kritik för att jag gjorde något fel. Det enda som gällde var att vara perfekt och att aldrig göra fel eller bete sig fel. Jag trodde att om det jag gjorde inte var bra så innebar det att jag inte var bra. Inte undra på att min självkänsla blev låg. Jag förstår att det inte skedde av illvilja men det gör mig ändå lite ledsen ibland.
Men mina tankar har gett mig insikt…
Andromeda 