när jag satte mig vid datorn för att skriva ett blogginlägg. Tänkte bara titta in där lite tvärt. Som så ofta så sket det sig lite. Det blev inte riktigt så tvärt som jag hade tänkt mig. Nu har jag i alla fall lyckats slita mig därifrån. Så här kommer till slut mitt inlägg.
Jag tyckte att jag fixade kvällen i går riktigt bra. Kände mig i ganska bra känslomässig balans. En vida skillnad mot kvällen innan. Väninnan ringde och då berättade jag vad som hände i söndags. när jag berättade trillade några tårar men jag lugnade mig snabbt.
Sen gick resten av kvällen bra. Jag kunde låta bli att tänka på det ledsamma. Var frusen hela kvällen och blev varm först när jag legat i sängen och läst en stund. det gick hur bra som helst att koncentrera sig på läsningen. Insåg att det nog finns hopp för mig trots allt.
När jag sen släckte för att sova ramlade alla ledsamma tankar över mig igen. Jag låg där och tyckte rejält synd om mig själv. Varför skulle jag ha en sån otrolig otur när jag äntligen träffade en man som allt stämde så bra med? Så himla orättvist livet kan vara!
Lyckades rycka upp mig ur mitt ältande och lugnade ner mig. Körde en liten avslappningsövning och somnade sen gott. Sov alldeles för gott när jag väcktes i morse. Det tog lång tid innan jag lyckades ta mig ur sängen. Blev irriterad på mig själv och min evinnerliga morgontrötthet när jag väl var klädd och klar.
Arbetsdagen var bra för min del. Hann med att börja rensa inkorgen i mailen. Blev inte klar men det var ett framsteg att jag fick tid att börja. Jag har fått näsan över vattenytan rejält vad gäller jobbet. Längtar tills jag är i samma läge när det gäller den olyckliga kärleken.
Det kan dröja är jag rädd…
Andromeda 