Nu i kväll är det precis ett år sen jag träffade E första gången. Det som sen hände i en rasande fart var fullständigt oväntat. De veckor vi hade tillsammans var helt underbara. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men en dag slog kärleken till med full kraft. Jag fick uppleva något jag aldrig hade varit med om tidigare. Allt kändes så bra och jag var säker på att det fanns en fortsättning för oss två. När vi skildes åt bestämde vi att vi skulle hålla kontakten. Vilket vi också gjorde.
Efter ett antal veckor fick jag en dag ett sms där han skrev att in fortsättning på vår ”historia” inte var tänkbar. Allt bara rasade för mig eftersom jag trott att han känt likadant som jag även om vi aldrig hann prata om våra känslor. När jag väl hade berättat om mina känslor ville han ändå att vi skulle fortsätta att vara vänner. Vi fortsatte alltså vår kontakt. Jag levde på hoppet om att han med tiden skulle inse att det vi haft var värt att ge en chans. Vi trivdes ju så bra i varandras sällskap.
På senhösten skrev han till mig att han skulle komma hit under några dagar i slutet av november. När han var här hörde han av sig och berättade det. Jag blev alldeles till mig och skrev till honom att jag gärna ville träffa honom om han ville träffa mig. Som svar skrev han att det var bäst att vi inte sågs. Anledningen var som han skrev att ”jag vet vad som skulle hända då och det får inte hända”. Ett intresse fanns trots allt. Det gjorde så ont att han svarade som han gjorde.
Efter det har vi inte haft mycket kontakt. Jag skickade ett julkort och fick ett sms där han tackade för det. Jag har försökt förlika mig med att det är som det är. Det har gått hyfsat bra. Nu på årsdagen skrev jag ändå ett sms till honom just för att det är ett år sen vi träffades. Jag skrev ingenting om några känslor eller att jag vill att vi ska ses. Lite stolthet har jag. Fick ett långt svar som mest handlade om hans jobb. Han slutade med att han är ledsen över all smärta han utsatt mig för.
När jag läste det sista slog den gamla sorgen till igen. Jag har mer eller mindre gråtit sen dess. Efter en stund tog jag mig samman och svarade honom. Skrev att han inte behöver bekymra sig över mig. Jag skrev att allt är bra med mig. När man skriver är det lätt att ljuga. Han ska aldrig få veta hur outgrundligt svårt han sårat mig och hur illa skadat mitt hjärta har blivit. Jag undrar om det någonsin läker igen. Så många tårar som jag har fällt för denne man. De verkar aldrig vilja ta slut…
Andromeda 