är det så där jobbigt igen!
Oj, vad jag saknar en man att krama om. Att ha någon att krypa ihop intill. Nån som kan lägga armen om mig och som jag får känna värmen från. *suck*
Har levt ensam ett år nu och jag trivs alldeles utmärkt med mitt liv. Trots det så kommer denna saknad och längtan över mig då och då. Det sista åren jag levde med min man hade vi inget samliv alls och jag blev bara stel när han försökte röra vid mig.
Trodde ibland att det var något fel på mig. Nu vet jag att det inte var mig det var fel på utan vårt förhållande som sakta men säkert kvävde mig. Jag bara krympte tillsammans med honom.
Tänk om jag vore en mer förnöjsam person. Men, men. När jag inte blev som jag skulle, får jag väl vara som jag är…
Så är det!