Jag har funderat lite på vad det är som gör att jag blivit helt huvudlöst förälskad i en man som jag vet att det inte finns någon framtid med. Jag har ett stort behov av kärlek och känslan av att vara förälskad är så underbar. Men när kärleken är obesvarad och närmast övergår i besatthet är den inte alls lika underbar.
Innerst inne är jag kanske lite rädd för kärleken. Det gör ju så fruktansvärt ont om det tar slut. Det kanske av den anledningen jag fastnar för fel man, vad vet jag?
Nej, så är det nog inte. Han är helt enkelt så otroligt underbar. Han liknar ingen av de män jag stött på tidigare i mitt liv. Jag har aldrig tidigare träffat någon som jag känner verkligen har SETT mig på det sätt som han har gjort. Men…han är inte intresserad av mig annat än rent vänskapligt.
En sak är i alla fall säker, kärleken måste bo i någon del av hjärnan som är totalt avskärmad från allt som heter logik. Det finns absolut ingen logik i kärleken…
Nej, nu har jag ältat klart för den här gången. Jag måste försöka komma över honom, för min egen skull. Så här kan det inte fortsätta. Det borde väl gå över någon gång, eller borde det inte? Vi får väl se hur jag lyckas eller om det kommer mer senare. Skönt att skriva av sig lite är det i alla fall.
Andromeda 