I dag vill jag dela med mig av en liten historia som jag en gång fick i ett mejl. Läs och begrunda. Vad är det som gör att vi ser Gud som maskulin? För jag skulle tro att jag inte är ensam om att ha den uppfattningen någonstans i ryggmärgen…
Visst är denna historia ganska söt ändå? Vi kanske borde räta på ryggen vi kvinnor!
En dag i Edens lustgård ropade Eva högt till Gud
”Min skapare, jag har ett problem.”
”Vad är ditt problem, Eva?”
”Jag vet att du skapade mig och försåg mig med denna vackra trädgård med alla dessa underbara djur och den dråpligt roliga ormen, men jag är helt enkelt inte lycklig.”
”Hur kan det komma sig, Eva?” hördes det uppifrån
”Min skapare, jag är ensam och dödligt trött på äpplen.”
”Jasså, är det där problemet ligger – då har jag en lösning. Jag ska skapa en man till dig.”
”Vad är en man?”
”Denna man kommer att vara en varelse full med skavanker och dåliga egenskaper. Han kommer att ljuga, bedra och skryta; med andra ord, han kommer att ge dig bekymmer. Men han kommer också att vara större, snabbare och tycka om att jaga och döda saker. Han kommer att se dum ut när han är upphetsad, men eftersom du har klagat kommer jag att utrusta honom på ett sätt som gör det möjligt för honom att tillfredställa dina fysiska behov.
Han kommer dessutom att vara utan förstånd och gotta sig i barnsliga nöjen såsom slagsmål och sparka på en boll. Eftersom han inte kommer att vara alltför skärpt, måste du hjälpa honom att tänka efter och ständigt vara honom behjälplig med lämpliga råd.”
”Låter för bra för att vara sant” sa Eva, med ena ögonbrynet höjt av förvåning. ”Vad är haken?”
”Tja…” svarade Gud ”Du kan få honom på ett villkor.”
”Vilket då?”
”Som jag nämnde tidigare; denna man kommer att vara stolt, arrogant och beundra sig själv mer än allt annat… så du måste låta honom tro att jag skapade honom först. Du får aldrig glömma bort det.
Detta blir vår alldeles egna lilla hemlighet… du vet – oss kvinnor emellan.”
Andromeda 