Julklapparna öppnades utan att jag fällde en enda av de tårar som jag hade befarat skulle komma. Att öppna paketen tog inte lång tid, det är ju liksom inte något att dra ut på när man ändå sitter alldels ensam. Jag är väldigt nöjd med det jag fick. Det var mycket finare julklappar än jag hade förväntat mig.
På något vis kändes det nästan lite patetiskt att sitta där ensam med sina julklappar. Det kanske inte är så konstigt att jag känner som jag gör eftersom detta är en alldeles ny erfarenhet. Men det är ju så att alla erfarenheter man gör är nyttiga och ger en ett vidare perspektiv på livet.
Just nu önskar jag ändå att jag hade sällskap, någon att prata med och kanske spela ett spel eller så. Det allra trevligaste hade förstås varit att ha någon som man tycker om och kunde sitta och kramas lite med och kura ihop sig med i soffan. Nåja, det är bara en dröm. Det är ju bra att man inte slutat drömma än i alla fall. Jag har ju hela resten av livet på mig…
Andromeda 