I dag tänker jag dela med mig av några täkvärda ord som har formen av en bön. Jag hoppas att ingen tar illa vid sig av formen. Jag tycker den innehåller en hel del som tål att tänkas på.
”Herre, du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras och att jag en dag skall vara gammal. Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttre mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att jag skall ordna upp i alla människors angelägenheter. Gör mig tankfull men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.
Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken. Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns allt mer frestande att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet, när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få förbli någorlunda angenäm – jag vill inte vara ett helgon. Somliga helgon är svåra att leva med. Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk. Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människor där man inte väntade sådant. Och käre herre, gör mig vänlig. Så att jag säger dem vad jag ser.
Amen”
Andromeda 